Kartläggning av butiksrån

Butiksrån är en av de mest uppmärksammade brottstyperna och under 2000-talet har antalet polisanmälda butiksrån fortsatt att öka relativt kraftigt. Butiksrån är också ett mycket allvarligt brott med stora skadeverkningar för dem som drabbas. Förutom ekonomiska förluster är det relativt vanligt att brottsoffret lider både fysiska och psykiska skador till följd av rånet.

Det är således angeläget att sätta in åtgärder som minskar butiksrånen. För att man ska kunna vidta lämpliga åtgärder mot butiksrån behövs emellertid god kännedom om denna brottstyp. Under år 2009 och 2010 har bland annat Handelns Arbetsmiljökommite (HAK), Handelns Utvecklingsråd och Livsmedelshandlareförbundet (SSLF) tryckt på i frågan och är intresserade av att bidra till en närmare kartläggning av butiksrån. Detta projekt är initierat av Brå i samverkan med dessa tre aktörer och syftar till att ta fram en rapport.

Kunskapsläge

Under slutet av 1980-talet och under 1990-talet ökade antalet polisanmälda butiksrån kraftigt från omkring 400 till 800 per år. Under 2000-talet har ökningen fortsatt och år 2008 anmäldes cirka 1000 butiksrån, år 2009 cirka 1150.

I analyser av brottsutvecklingen har forskare vid Brå tidigare förklarat ökningarna med att vissa ungdomsgäng börjat ägna sig åt butiksrån men även vuxna missbrukare bedömdes stå för en del av ökningarna (Brå-rapport 2004:3 och 2008:23). Bakom utvecklingen finns också en förändrad tillfällesstruktur. Antalet kvällsöppna småbutiker med låg bemanning har ökat successivt sedan mitten av 1980-talet samtidigt som det rent tekniskt har blivit svårare att genomföra vissa andra vanliga brott såsom bilstölder och bilinbrott. Det har också diskuterats om ökningarna av butiksrån kan bero på överflyttningseffekter från minskande brottskategorier som bank-, post-, taxi- och värdetransportrån.

Den senaste nationella kartläggningen av butiksrån bygger på brottsanmälningar från år 2000 (Brå-rapport 2002:16). Då konstaterades bl.a. att risken för butiksrån tenderar att vara högre i urbaniserade områden, att upprepad utsatthet är vanlig och att videobutiker löper störst risk. Likaså konstaterades att ensamarbete och nattöppet kan öka rånrisken. Rånbytets värde verkade inte avgörande utan istället hur enkelt det framstod att råna butiken. Skjutvapen förekom i nästan hälften av rånen även om det sällan kom till användning. I nästan en tredjedel av anmälningarna framkom att fysiskt våld förekommit. Vidare var nästan hälften av de misstänkta för butiksrån ungdomar (15-20 år) vilket är en förhållandevis stor andel jämfört med många andra brottstyper. Förutom att butiksrån kan sägas vara ett ungdomsbrott är grov kriminell belastning vanligt bland butiksrånare (30 procent av de misstänkta hade lagförts nio eller fler gånger år 2000).

Syfte och vetenskapliga frågeställningar

Det huvudsakliga syftet med denna studie är att kartlägga butiksrånens struktur och utveckling under 2000-talet för att ge ett underlag till åtgärder mot denna brottslighet. Polisanmälda brott under åren 2004 och 2008 kommer att utgöra grunden. Tidigare kartläggningar från år 1996 och 2000 ger möjlighet att undersöka längre utvecklingstendenser. Några frågeställningar som planeras att belysas är:

• Hur ser det geografiska mönstret ut?
• Vilka branscher drabbas? Är vissa branscher mer utsatta än andra och i så fall varför?
• Hur vanligt är det med ensambemanning samt kvälls- och nattöppet vid butiksrån?
• Vilka typer av rån förekommer? Hur ser tillvägagångssättet ut och hur ofta förekommer vapen?
• Hur ofta förekommer fysiskt våld och hur ofta kommer brottsoffret till skada?
• Hur stort är rånbytet vid butiksrån?
• Vilka är gärningsmännen vid butiksrån?
• Hur har butiksrån utvecklats med avseende på struktur, tillvägagångssätt m.m. åren 1996-2008?

Av intresse är också att närmare studera polisens utredningar av butiksrån i syfte att analysera i vilken utsträckning mer kan göras för att öka andelen uppklarade brott. Detta planeras att ske utifrån 2008 års polisanmälningar. Frågeställningarna i denna delstudie planeras bland annat att vara:

• Vilken typ av information kräver åklagaren för att brottet ska anses tillräckligt styrkt för ett åtal, straffföreläggande eller åtalsunderlåtelse?
• Hur arbetar polisen med de inkomna ärendena, både ifråga om förstahandsåtgärder och senare utredningsinsatser?
• Vilka beståndsdelar i polisens arbete bidrar med den information angående brottet som åklagaren kräver för att ett ärende ska vara tillräckligt styrkt?
• Vilka utredningsåtgärder är möjliga respektive givande?
• Finns det andra faktorer än de rent utredningsmässiga som påverkar huruvida ärenden personuppklaras, till exempel butikens säkerhetsåtgärder?
• Hur stor del kan inte förklaras av de faktorer vi hittar i utredningsmaterialet (dvs. hur stor är potentialen att öka andelen personuppklarade ärenden genom ett förändrat arbetssätt hos polisen (och/eller butikerna)?