Improvement Districts i Sverige?

Internationella erfarenheter av ett verktyg för hållbar stadsutveckling

Ett av de första exemplen på ett Business Improvement District (BID) härrör från Kanada. I början av 1970-talet gick affärsinnehavare längs ett gatustråk i centrala Toronto samman för att motverka den vikande strömmen av kunder längs gatan. Efter positiva erfarenheter från liknande former av samverkan i Kanada spreds konceptet till USA, för att idag finnas i många länder i hela världen.

Det grundläggande mål en kommun vill uppnå med att godkänna ett BID är att möta behovet att förbättra attraktiviteten i ett tydligt avgränsat geografiskt område. Ofta är det fastighetsägare eller köpmän som initialt uttrycker områdets behov. På kort och längre sikt kan sådana initiativ även förbättra förutsättningarna för boende och andra som i olika syften brukar området. Ett BID kan även mer explicit ha en bredare målsättning kopplad till att öka områdets attraktivitet i vidare bemärkelse och då även direkt involvera de boende i beslutsfattandet. Förslag om skapande av EIZ (Environmental Improvement Zone) har även nyligen framförts. I ett EIZ kan invånare eller affärsidkare anta ett program för att stärka områdes ekologiska hållbarhet.

Ett fundamentalt ekonomiskt motiv för fastighetsägare att stödja bildandet av ett BID är att via förbättrad attraktivitet öka fastighetsvärdena. BID ökar effektiviteten på marknaden genom att ett tvingande gemensamt beslutsfattande internaliserar de externa effekter som ofta uppstår mellan närliggande aktörer i ett område. Ökad effektivitet uppnås genom de sänkta transaktionskostnader ett BID erbjuder, därmed minskar osäkerheten om avkastningen från olika insatser. Minskad risk och ökad transparens ökar möjligheten att genomföra kraftfulla insatser för förnyelse. Sådana insatser kan även gynna hyresgäster och andra brukare av lokaler i området om kommunen även stimulerar till konkurrens. Det finns ett flertal olika benämningar och former för denna typ av samverkan mellan och inom olika länder. Ingen svensk beteckning är ännu accepterad men ”affärsutvecklingsområde” eller ”stadsdelsutvecklingsområde” skulle kunna vara två beteckningar för svenska BID med olika inriktningar. En BID-liknande beteckning som redan finns i Sverige är Stadskärneutveckling mellan olika områden. Om så inte är fallet tenderar ett BID främst att gynna fastighetsägarna.

Köpmän, företagare och fastighetsägare har även inom ramen för ett BID kunnat vidga sitt engagemang till insatser för att minska brottslighet, stödja hemlösa samt sysselsätta ungdomar i området. Ett BID kan även ge upphov till externa effekter utanför själva området genom att ge en positiv ”upplevelse” för konsumenter och andra besökare, genom att stimulera till förnyelse i omgivande områden eller genom att öka konkurrensen om lokaler och bostäder och därigenom påverka prissättningen av dessa.

För kommunen innebär framgångsrika BID att tillgångar i kommunen aktiveras på ett decentraliserat och självorganiserande sätt, att mångfalden på fastighetsmarknaden kan hållas på en högre nivå än när ett område måste övertas av en enskild fastighetsägare för att de externa effekterna ska internaliseras. Konkurrensen mellan olika aktörer i staden ökar även, vilket leder till att värden förs över från fastighetsägare till en bredare grupp av medborgare.

En av de centrala frågeställningarna vid ett införande av BID i Sverige gäller fördelningen av uppdrag mellan privata och offentliga aktörer. I USA kan BID till exempel hantera frågor som i Sverige och Europa kommit att ligga inom ett kommunalt åtagande. Framgången för BID i USA kan därmed ses som ett uttryck för en underförsörjning i USA av möjligheten till lokalt gemensamt beslutsfattande. BID anknyter därmed till en vidare diskussion om möjligheten för lokalt deltagande i stadsmiljön. Givetvis innebär det även att frågor om gentrifiering och homogenisering av stadsmiljön förs in på agendan. En väl fungerande lagstiftning med tydliga roller för kommunen, medborgarna och samfälligheter av den typ ett BID utgör, bör dock kunna ge fördelar och effektivitet på lokal- och fastighetsmarknader som gynnar samtliga parter och som ger stöd för mångfald i gaturummet. Det privatoffentliga avtal som krävs vid bildandet av ett BID är samtidigt teoretiskt sett relativt flexibelt varför organisationen och uppgifterna kan anpassas efter förutsättningarna i respektive kommun.

En kommun deltar nödvändigtvis inte ekonomiskt i projekt som genomförs av ett BID, men ett BID måste godkännas av kommunen för att komma till stånd. Införandet av möjligheten att bilda ett BID i ett land kräver därför oftast en lagändring, samtidigt som en lagändring alltså innebär en förnyelse av synen på privata och offentliga aktörers roll i städer. Det är i sig en central förklaring till att möjligheten att bilda BID är tämligen ny för Europa, med England som pionjär år 2004.

Rapporten har följande disposition. I avsnitt två ges en mer teoretisk bakgrund till etablerandet av ett BID. Avsnitt tre beskriver hur BID har förhållit sig relativt annan samhälls-planering i t.ex. USA. Den svenska traditionen kräver att BID i Sverige anpassas till existerande förhållanden. I avsnitt fyra diskuteras olika motiv till att BID initierats medan avsnitt fem redovisar erfarenheter från olika länder. För och nackdelar med BID sammanfattas i avsnitt sex medan andra former av frivilliga samarbeten refereras i avsnitt 7. I avsnitt åtta jämförs Stadskärneföreningar med BID. Avsnitt nio behandlar möjligheten att inför BID i Sverige medan avsnitt tio diskuterar de lagliga aspekterna kopplade till införande av BID. I kapitel elva diskuteras hur BID kan introduceras i svensk lagstiftning medan kapitel tolv ger förslag till åtgärder för att ytterligare konkretisera hur BID kan nyttjas i Sverige.

(texten är hämtad ur rapporten)