Leksaker och CE-märkningar – det mobila ansvaret

I rapporten ställs den komplexa ordning som kontrollsystemen visar upp (se Gustafsson & Tamm Hallström, 2013) som en utgångspunkt för att diskutera följande frågor med koppling till ansvar: Hur fördelas ansvar bland de aktörer som finns på marknaden: exempelvis mellan tillverkare och återförsäljare? Vem är ansvarig för produkterna på marknaden? Och hur motiveras denna form av ansvarsfördelning? Rapporten syftar därmed till att bidra med ökad kunskap om hur ansvar är fördelat och organiserat konkret vad gäller CE-märkning, och mer generellt vad gäller globalisering och statens förändrade roll. Rapporten är huvudsakligen en empirisk produkt.

Som fall har jag studerat organiseringen av ansvar för CE-märkta leksaker. CE-märkning av leksaker är en del av EU:s regelverk för den inre marknaden som kallas ”Nya metoden”. Kortfattat kan Nya metoden beskrivas som ett sätt att reglera den inre marknaden på, där flexibilitet i reglering eftersträvats. Beslutsfattarna i EU har velat undvika nationella detaljföreskrifter som skiljer sig åt medlemsländerna emellan. Istället för nationella föreskrifter har man arbetat fram en modell (Nya metoden) där europeiska eller internationella standarder med generella krav används. Standarderna är frivilliga men kopplade till tvingande direktiv. /…/

I denna rapport undersöker jag alltså organiseringen av ansvar för leksaker inom den Nya metoden. Rapportens disposition ser ut som följer. I nästkommande stycke presenteras studiens uppläggning och hur jag tänkt kring rapportens problematisering. Därefter följer ett stycke om ansvar inom organisationsforskning, samt en närmare presentation av vad CE-märket är. Rapportens längsta avsnitt är den empiriska redogörelsen av hur ansvar för leksaker är organiserat. Detta följs av en kortare analys och ett resonemang om framtida forskningsfrågor, som avslutar rapporten.

(texten är hämtad ur rapportens inledning)